Jag sitter och filosoferar som den filosof jag är! ;)

Det jag nu funderar över är min släkt. Det känns som om jag i framtiden faktiskt inte vill ha något med en del av dem att göra - över huvudtaget. Så pass "familjekär" är jag. Men jag har aldrig fått känna den direkta kärleken om man säger så.
Därför kan jag hur lätt som helst hellre vilja umgås med andras familjer och må mycket bättre där. Skitsnacket komma alltid att finnas där, så är det bara. Skitsnack och skvaller. Jag får leva med det, och det gör jag också.

En sak jag funderade över bara. Min 7-åriga kusin. Hon har blivit precis som jag. Hitta fel på allting och vara rädd för allting. Eller jag ska inte säga att jag är sån, utan snarare var. I alla fall det sistnämnda. Jag vet inte hur många människor hon pekade ut att den var FUUUUL, den var SKEEETFUL, den var lite söt osv.
Dock vill jag inte säga till henne, för jag vet själv hur det känns att bli tillsagd om man inte är van vid det. Man tar åt sig så jävla hårt. Och det värsta av allt, man glömmer det aldrig.
Jag har fått ett fåtal utskällningar (främst på dagis och i lågstadiet) och det kommer jag ihåg än idag. Jag hatar fortfarande lärarna/fröknarna som sa till mig och det "hatet" kommer aldrig försvinna.
Jag vill ju inte bli den dumma kusinen som bara är arg hela tiden!

Jag hoppas innerligt att det växer bort. Visst, skitsnack osv, sådan är min familj och släkt. Skitsnack inom släkten, och om andra utanför. Roligt ibland, men det börjar bli jobbigt.
Rädslan för att något ska hända försvinner med åren, det gjorde den för mig i alla fall.

Vet ni vad jag hade för rädslor?
- Åt jag kött/kyckling skulle jag få ett ben i halsen och dö.
- Gick jag i skogen skulle en fågel flyga in i min mun och vidare i halsen - död.
- Drack jag ur glas skulle jag få glasbitar i halsen - död. Alltid plastmuggar!

Alltid något med halsen som ni ser. Rädd att sätta saker i halsen med andra ord. Herregud. Jag förstår att mina föräldrar inte stod ut.