Just nu mår jag så himla dåligt.
Jag har kommit till en sån tidpunkt då jag börjar känna mina djur. Jag vet när de är glada, rädda, ledsna eller vad som helst. Förut till exempel, jag lät Missan gå ut i trädgården en sväng. Egentligen vågar hon inte lämna dörren, men hon gör det i alla fall. Hon hittar någon liten halvdöd insäkt på marken som hon tycker är så rolig att leka med. Hon slår på den lite, men i andra sekunden är det någon liten myra som råkar röra hennes baktass. Det får henne att knorra till och vänder sig snabbt om. Ja, det är precis vad hon gör, hon knorrar lite, som en liten gris. Hon är gullig hon, Missan. När hon springer iväg alldeles för långt för att undersöka något hon inte har en aning om vad det är, fastän hon är rädd, då blir hon så glad. Hon går sakta framåt, sen springer hon kvickt in igen, in till tryggheten. Hon går stolt och visar upp sig, lägger sig lite förnämt på något bord så att vi verkligen ska se henne. Hon tänker på hur modig hon är som vågar springa 3 meter ifrån huset. Det gör mig glad, att se min katt glad.

Jag passade även på att släppa lös Ella en stund i trädgården så hon får lite motion, hon skuttar direkt till häcken, där hon känner sig trygg. Så fort hon lämnar buren, går hon dit och sätter sig, inne bland alla grenar och barrliknande växter. Hon sitter där en stund, checkar läget, springer ut på gräsmattan en stund, tittar hela tiden omkring sig så att ingen olämplig dyker upp. Så fort jag närmar mig, skuttar hon tillbaka in i häcken, stampar lite och vill att jag försvinner. Hon försöker förjäves springa därifrån, men jag tar henne och släpper in henne i buren igen. Hon äter inte av maten hon får, utan vill ut ur buren igen. Hon ställer sig på baktassarna och försöker se något, men väggarna är för höga. Hon tittar ut genom det lilla hålet, och ser inget annat än gräs, häcken, stenar. Men framför allt detta, befinner sig ett nät. Ett nät som gör att hon är fast.

De har de egentligen bra mina djur. Ella lever ett fridfullt liv och får mat varje dag. Hon är ingen försökskanin som måste sitta och lida. Men det smärtar mig ändå att veta att hon har det så tråkigt där ute hela dagarna. Jag klarar knappt av att vara vid henne, för då tycker jag så synd om henne. Det är så otroligt svårt att sitta vid hennes bur och säga: God natt Ella, sov gott, vi ses i morrn, jag älskar dig.
Hon är van vid det antar jag, eftersom jag säger det varje kväll, men hon längtar ut. Hon vill ha en kompis. Det är tomt för henne nu när Moa inte längre finns. När Moa dog, lovade jag Ella att det var vi två nu, att vi kunde klara det här tillsammans. Moa var någon annan stans nu, men jag tror jag bröt det löftet lite. Jag träffar henne kanske, 5-10 min om dagen...bara.

Usch, jag vill bara gråta. =(

Sixten, min älskade salamander som har tillbringat snart 25 år i en liten plastbur med lite vatten i. Han får tigga om mat varje gång han är hungrig, ställa sig på sina smala ben och be om lite. Jag tänker ofta på honom, och det är svårt att ställa sig och titta på honom. Han är så fruktansvärt ensam, han vill att jag stannar kvar hos honom. Det är så svårt att gå därifrån! När jag sätter fingret på plasten, trycker han upp sin lilla hand mot plasten också, han blundar. Då ser han så lycklig ut, den lilla prinsen. När jag kommer sminkad till buren, blir han rädd och krälar in bland sina träsaker, när jag däremot kommer naturlig, utan något smink alls, kommer han fram till väggen igen. Han känner igen mig för den jag är, och är inte rädd för mitt egentliga jag.
Han älskar att ha en liten lampa som lyser honom varm. Han ligger där, med halva kroppen under ytan, halva över, och njuter. Jag bara önskar att mina djur alltid kunde må bra. <3 Jag hatar att de är så ensamma.