Hej igen

Jag hade en så fin dröm, jag drömde att jag grät.
Vet inte riktigt varför, eller jo det vet jag. Det var Ella, hon var så glad, sprallig och hade så roligt. Om jag inte minns fel så tror jag att hon spelade brännboll med några hundar. Ella är min kanin, förresten.
Jag var även hemma hos någon gammal tant, som hade 2 hundar, men hon kunde inte ta hand om dem. Hon var aldrig ute med dem, de fick alltid vara instängda i några speciella rum och fick inte röra sig vart de ville. Det hela slutade med att jag gav tanten en rejäl utskällning och tro det eller ej, men det blev bättre. Hundarna fick komma ut i naturen, och det var då de spelade brännboll eller var det var, med Ella. :P

Det fina i drömmen var ju att jag började gråta av glädje. Jag vill inget hellre än att mina djur ska ha det roligt, må bra. Ni som inte har några husdjur, kanske inte riktigt förstår hur det är, men jag tror att de som har det, förstår precis. Det finns inget vackrare än att se en hund/katt vad som helst, lycklig! Man kan jämföra det med sina barn, mina djur är som mina barn.

---

Igår eftermiddag så kom Sebastian och hämtade mig. Han hade tydligen klippt sig, skaffat nya musikböcker & en ny förstärkare på 100W. Meningen var väl att jag skulle ha tagit bussen, men jag orkade inte det, så skulle det bli något, fick han hämta mig. Vilka krav. :P
Förstärkaren var rejäl, det var den, och riktigt snygg. Köpa den för extrapris, 5000 kr.
Helt plötsligt så känner han sig förbaskat sjuk, så han tar tempen på sig själv. Ojoj, 38,5 grader varm var han. Det fick bli sängen, men först skulle jag ha godis. Då, på en främmande gata i Jönköping, dyker ett bekant ansikte upp. Är det inte självaste Alexander Rosengren? :O Jag ska precis lyfta handen och vinka inifrån bilen, men sedan slår det mig att han kanske inte känner igen mig. Det blir istället en höjd hand som direkt rättar till håret på mitt huvud. Snyggt. xD

Vi ser på en film, John Tucker must die. En fjortisfilm, men ganska bra ändå. Förutsägbar = ja. Haha, jag älskar sådant. Efter filmen, åkte vi hem. Eftersom Sebbe var sjulk, så fick jag köra 5 mil av 7. Jag körde om 2 gånger, första gången i mitt liv. Det ena fordonet var en lastbil. Det var mörkt ute, jag har aldrig varit så rädd! Kom upp i 160 när jag körde om, det hade jag koll på minsann. Något djur hade kunnat hoppa upp på vägen när som helst, men jag klarade mig, den här gången. Tänk om polisen hade stannat mig...jäklar! Men som jag tänkte: Jag har inte en sån otur, jag klarar mig. Jag har alltid tur.

Jag fick agera sjuksköterska i alla fall och typ, ge medicin och vatten och grejer. Riktigt kul, inte ofta jag är den friska. Jag brukar alltid vara den utsatta. ^^

Pusspuss