Det är med sorg jag skriver det här inlägget.

Egentligen är det läggdags för mig nu, men jag kände att jag behöver får ur mig lite.
En bekant till mig, hade en vän (en f.d. pojkvän) som inte längre lever. Han tog självmord nu i helgen, la sig på rälsen..
Sådant är så fruktansvärt hemskt! Man hör hur ens vänner konstant snackar om att de inte längre vill leva, jag kan till och med erkänna att jag själv känner så ibland, men sen gör någon så ändå. När man pratar om det med sina vänner, tänker man ju att det är så orealistiskt! Jag menar, säger en kompis till mig: Jag vill inte leva längre! Då tar jag det inte på allvar. Jag antar att någon mindre roligt har hänt bara, och att denne personen snart mår bättre. Den där meningen "Jag vill inte leva längre!" Känns endast som en flyktväg på något sätt.

När jag i lördags fick veta att den här pojken som endast var 20 år gammal, tagit självmord, trodde jag förstås att det hela var ett skämt först. Sådant händer ju inte. Men det var sant, så himla sant.
Man kan såklart aldrig veta varför någon tar självmord, för då hade man ju kunnat hjälpa den personen att må bättre igen, men anledningen den här gången (en av anledningarna antar jag...) var depression.

Tänk såhär; man måste vara väldigt svårt "sjuk" om man ska våga göra självmord. Jag slår vad om att hälften av er dem där ute som säger "Jag vill ta självmord" aldrig någonsin kommer göra det. Man vågar inte det, inte om man är fullt frisk. Det är i alla fall vad jag tror. Just nu, i denna stund, skulle inte jag våga lägga mig framför ett tåg, hoppa ner i en flod, skjuta mig själv etc. Det är jag alldeles för feg för.

Idag lät jag verkligen som min mamma när jag pratade, men på något sätt tycker jag att det stämmer. Saker jag sa var typ:
"En frisk & glad människa ser mycket trevligare ut än en som hatar livet och sig själv."

"Pratar ni inte hellre med en tjej som går rak i ryggen och som är stolt, än med en som försöker gömma sig och hatar sig själv?"

Detta sa jag nog mest för att det är så jag känner. Jag vet med mig om att jag inte är smal eller snygg som en modell. Men egentligen, orka vara modellsnygg och behöva tänka på sitt utseende all the time? Det tär ju bara på ens krafter...I och för sig så har väl de flesta modeller redan snygga kroppar innan så att de kan äta va de vill, lyckostar! <3

Aja, tillbaka till självmord. Jag lider med alla de som kände den här 20åriga killen. Som en vän till mig säger: Hur kan man göra sådär? Hur kan man vara så känslolös och såra så många människor runt omkring sig. Man är så jävla egotrippad om man tar självmord, tänker bara på att man själv ska må bättre, inte på hur de omkring sig mår. Ingen, ingen, mår bättre utav att någon i ens närhet försvinner. Även om man ibland säger att man gör det, och att man till och med vill att denne personen ska försvinna, så menar man det inte ju!

Ganska bra sagt tycker jag. Men som sagt, det vill till mycket för att man ska våga och vilja göra självmord. Det ligger nog något riktigt hemskt i grund och botten antagligen.
Aja, det var allt för mig ikväll.
Sov gott, puss <3