Klockan är mycket för att vara vardag och snart ska jag hoppa ner i sängen.
Tar mig en sovmorgon i morgon och åker inte med bussen förrän 9:35, anar ni hur skönt det är?

Just nu är det väldigt lugnt i skolan, jag vet bara om ett enda prov (i matematik c) som äger rum nästa fredag. Som tur är så är det ju ett tag kvar så det hinner jag öva till.
Stackars Missan som har fått urinvägsinfektion.
Vi visste att det var något med henne med tanke på att hon de senaste dagarna har sprungit omkring och jamat ovanligt mycket. Det värsta av allt är att hon inte längre kan räknas som ung. Mer en medelålders katt i så fall.
Sixten och Ella är även de gamla, vilket betyder att de inte har så lång tid kvar här på jorden..

Usch, hur ska jag klara mig?
Sixten och Missan har jag haft i snart 8 år, och Ella i 7. Tiden går verkligen fort. Det känns som om det var igår jag var i Varnhem med familjen och hämtade hem lilla kissen.
Det känns som om det var igår jag stod och höll i lilla Ella som då fick plats i min hand. Det känns verkligen inte som om det var 8 år sedan som jag fick hem Sixten till mitt rum.
Hans bur (som då hade ett rosa lock) ställde jag på golvet i mitt rum och jag satt där och matade honom en ganska lång stund. Jag gillade verkligen att vara med honom, även om han varken kunde prata eller springa omkring..

Ibland önskar jag för deras skull att de får komma till ett bättre ställe, men jag vill ändå inte att de ska försvinna. Ett hem utan husdjur, är ett tomt hem.
Det är för mig helt konstigt att gå ut ur mitt rum utan att säga hejdå till Sixten, eller stänga ytterdörren utan att säga hejdå till Missan.
Jag kan heller inte cykla/gå iväg från min trädgård utan att först säga hejdå till Ella.
Det är precis som att säga hejdå till en familjemedlem, för det är ju precis det som de är. Familjemedlemmar.
Mina djur betyder lika mycket för mig som mamma, pappa eller lillebror.

<3