Johan ringde förut och då pratade vi lite om allt möjligt. Det är så skönt att prata med honom, och roligt! Man lär sig alltid något nytt och vi kan prata om allting. I och för sig så är ju det en förutsättning för att ett förhållande ska fungera, så vi är väl inte annorlunda mot något annat par, men det känns ändå skönt att kunna prata om allt med den man är tillsammans med, OCH, dessutom ska ha barn tillsammans med.

Vi pratade lite i alla fall, och sen kom vi in på det där med att vi kommer att vara hyfsat unga föräldrar, och att nu för tiden så ligger ju medelåldern på förstföderskor närmare 30. Då tänkte jag på en sak som stod i texthäftet angående relationer & starka band, och den sidan som handlade om att allt fler människor försöker få "ett perfekt" liv innan de skaffar barn. Helt enkelt vill de (enligt det som stod i häftet) ha hunnit utbilda sig, skaffat sig ett bra boende, ha ett bra jobb och dessutom ha hunnit uppleva mycket roligt såsom resor och annat minnesvärt. Där undrar jag en grej. Varför tror en del människor att man blir "låst" av att skaffa barn? Eftersom jag inte har några erfarenheter av det så kan jag ju inte säga hur det är, men det enda jag kan tänka mig är att man endast är "låst" den allra första tiden i och med att man inte kommit in i rutiner än och att ens lilla bebis är så liten.

Jag kunde verkligen inte tänka mig att jag skulle vara 19 år och få barn, trots var det exakt det som jag ville när jag var yngre. Kanske har jag innerst inne hela tiden velat ha barn när jag är 19, men förträngt det och istället fokuserat på annat? För jag menar, för ett år sedan kunde jag inte ens föreställa mig att jag skulle vara gravid nu. Men det är det som är det härliga med livet: man vet aldrig vad som händer, och ingenting blir vad man tror och väntar sig. Ständigt kommer det upp nya saker som förändrar situationen, och det gäller att göra det bästa man kan utan den. Dessutom är jag som jag nämnt många gånger tidigare, en människa som tror att allting som händer har en mening. Det gillar jag!

Hur som helst så kommer inte jag ha hunnit skaffa mig det där "perfekta livet" innan jag får barn (vem vet, det kan ju vara något fel som gör att jag inte blir mamma det här året, men man ska tänka positivt!) men det ser jag inte som ett hinder. Jag kommer vara 19 år, herregud det är ju ingen ålder! Körkort har jag hela livet på mig att ta, utbilda mig hinner jag också med innan jag dör och jag vill att mitt barn ska uppleva många roliga saker, så varför inte göra roliga saker tillsammans då? Som en liten mysig familj! :)

Nu blev det ett långt inlägg här. Men det som jag försökte få fram genom det här inlägget, tror jag, är att det perfekta livet skapar ingen annan än du själv. Och jag tror inte att det spelar någon roll om man har 0 eller 5 barn, man kan vara lika lycklig för det. Allt hänger ju på vad man har för intressen och mål här i livet. Jag tror att även om jag är 19 år när jag får barn, så kan jag ändå ha ett lika bra liv som en som får barn när hon eller han är 30. Man får som sagt göra det bästa man kan av situationen, mer kan man inte göra! :)