Fotspår i sanden

                                            Datum: 2010-05-03 Tid: 20:56:15 Kategori: Filosofi Kommentarer: 4 Kommentarer

Tänkvärt

                                            Datum: 2010-04-07 Tid: 12:36:26 Kategori: Filosofi Kommentarer: 0 Kommentarer

Jag hämtade hem lite penslar från deviantart, och se hur det gick. Skapande. Idag känner jag mig oerhört kreativ. ;b

Så mycket ord

                                            Datum: 2010-02-24 Tid: 10:59:27 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Jag har kommit på mig själv med att vara väldigt.. konservativ? Är det det rätta ordet tro? Jag vill liksom inte ha några ändringar på saker och ting, utan jag vill ha det som det alltid har varit. Det kan gälla minsta småsak egentligen, som till exempel maten.
Får någon för sig att ändra på något vad gäller maten, då tycker jag inte alls om det. Igår är ett bra sådant exempel. Jag skulle laga Flygande Jakob som i vanliga fall innehåller såndär riktigt underbart god, grillad kyckling. Den här gången hade mamma dock köpa några andra vidriga kycklingfiléer som var kryddade annorlunda och var otroligt hårda. Fyfan säger jag bara. Det som länge varit min favoriträtt blev snabbt riktigt vidrigt.
Samma sak gäller om jag exempelvis äter tacos hos någon annan, eller om någon ingrediens har glömts bort. Då är det genast inte samma sak.

Mamma tycker om att testa på nya saker, särskilt vad gäller mat. Göra soppor som vi aldrig haft förut eller andra gratänger & grytor. Sådant är heller inte positivt (vilket det borde vara egentligen!) för jag vill ha det vanliga som man brukar äta. Hellre köttbullar och makaroner än någon saffranssoppa med creme fraiche och ciabatta. Med andra ord så behöver det inte vara så krångligt, utan det enklaste duger gott! ;)

Bara för att jag skulle "klaga" på allting som är jobbigt nu så har jag inget mer exempel, haha. Dock är jag inte likadan vad gäller att upptäcka nya platser och prova på nya saker. Att slänga mig ut från ett väl fungerande flygplan är min stora dröm (fallskärmshoppning för er som inte förstod;)) och det ska jag göra någon gång i mitt liv. Egentligen skulle jag ha gjort det nu i sommar, men jag tror jag struntar i det och väntar ett par år. Det är nog det bästa! ;) Tänk om jag skulle hoppa nu i sommar och faktiskt dö! Fallskärmarna kanske inte vecklar ut sig av någon anledning, och där nere finns lilla bebisen som behöver en mor! :O Då är det mycket bättre att hoppa sen när barnet är ett par år, för då klarar det sig utan mig. Haha men fy, nej jag tror inte att jag dör av det faktiskt. Dessutom tror jag att skulle jag dö, så skulle jag känna det på mig innan och i så fall avstå hoppningen! :)

Detta kanske kommer som en överraskning för er, för jag är inte särskilt kristen eller vad man ska säga. Visst, jag är döpt & konfirmerad och sådär, men annars så är jag inte särskilt religiös. Ändå har jag faktiskt, ända sedan jag fick reda på att jag var gravid, bett för min lilla bebis att han/hon ska må bra, och även att min kropp ska må bra så att inte det påverkar bebisen på något sätt! Jag brukar faktiskt be för dem jag bryr mig om, och det fungerar faktiskt. ♥ Med andra ord tror inte jag att man behöver besöka en kyrka med jämna mellanrum för att bönerna ska gå i uppfyllelse. Min tro är faktiskt att fler folk än vad man tror, ber för något eller någon. Det är fint tycker jag. Samtidigt kan jag säga att jag inte alltid ber till gud, utan till något annat. Jag vet inte riktigt vad jag kan kalla det... universum? När man sedan har bett så ska man vara tacksam. Tacksam för det man har, även om det är lite eller mycket. Då visar man uppskattning och då tror i alla fall jag att det man önskar lättare går i uppfyllelse! För vem vill hjälpa en otacksam människa som aldrig tackar för något? Nej, det gäller att se de små sakerna i vardagen som faktiskt bygger upp något viktigt och som betyder mer än vad man tror, och vara tacksam för det!

Jösses vad jag babblar..

Do not hate. Love!

                                            Datum: 2010-01-27 Tid: 22:22:42 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer

Åh, jag älskar verkligen min mage!
Om jag skulle få frågan över vad jag är mest nöjd över rent utseendemässigt just nu, så är det min stora, mysiga mage! Om den frågan istället hade kommit för ett par månader sedan så hade svaret absolut inte sett likadant ut, för jag har aldrig gillat min mage innan. Men nu när jag vet att det där inne ligger en mysig liten bebis som har skapats av mig och Johan, så kan jag ju inte göra annat än att älska den! Oavsett alla smärtor som hör till en graviditet, så kan jag inte vara mer lycklig!

Under den senaste tiden har jag varit hatisk mot.. omgivningen? Fråga mig inte varför, för jag har faktiskt inget riktigt bra svar på det. Jag har bara känt att jag stör mig på nästan allt & alla, varit sur och vresig och bara velat skjuta någon riktigt mycket. Ett nackskott! Ett tag fick jag för mig att det var alla andra det var fel på, och jag kunde inte förstå hur jag ens kunde klara av att vara i närheten av vissa människor, men ju mer tiden gick så förstod jag ju att det självklart var mig själv det var fel på (klyschigt, men sant). Hur kul är det att leva när man bara hatar hela tiden? Hur kul är det för bebisen i magen som inte känner av något annat än hat dygnet runt? Näe, det behövdes en ändring kände jag!

Så! Nu har jag äntligen kommit över den höga tröskeln uppbyggd av hat, och tagit mig ner på andra sidan. En finare sida med kärlek, gröna ängar, blommor och blå himmel!♥ Okej, det där lät lite töntigt, men jag har kommit till ro, om det låter bättre. Det tror jag var väldigt viktigt för både mig själv, bebisen och människorna omkring mig. Det roliga med den här 'förvandlingen' från det onda till det goda, är att det gick väldigt fort. Det var som om något bara helt plötsligt släppte och jag insåg hur dum jag var. Helt ärligt så tror jag att det stod några i mitt rum och skrek på mig att sluta tönta mig, och det var bra gjort, för det hjälpte!

När man går omkring och stör sig på människor, som jag har gjort nu, så gör bara det att man själv mår sämre. Har du kraften att släppa taget om människan du stör dig på, gör det! Allt känns så himla mycket bättre när du inte bryr dig över huvudtaget, tro mig!
Jag vet inte vilka som läser den här bloggen, så med andra ord vet jag inte vad ni själva har för problem och liknande här i livet. Dock tänkte jag att jag kan skriva ner här vad det är som jag har gjort och ändrat på för att komma förbi den här hemska perioden i mitt liv.
Jag tänkte på följande saker:
>Jag har, är och kommer alltid att vara lyckligare än personen i fråga.
>Jag struntar fullkomligt i vad som sker i personen i frågas liv med tanke på att det inte påverkar mig för 5 öre. Vad denne gör om 10 år spelar ingen roll för mig med tanke på att jag inte kommer att vara i närheten då. Lycklig som olycklig -jag kommer ändå inte att veta!
>Till skillnad från personen i fråga så kan jag klara av saker på egen hand, och behöver inte hjälp med det enda och det andra (och det tredje!!) för att lyckas.

Punkt 2 är särskilt underbar tycker jag, så det är mest den jag lever för just nu. Tyvärr börjar jag tidigt i morrn, så nu är det dags för mig och bebisen att lägga oss! Har prov i morgon eftermiddag som jag kommer att få MVG på, HAHAHAHAHAHA eller inte. För ett tag sedan kände jag mig hyfsat säker på alla olika nervvävnader, muskelvävnader, organ, hörseltrumpeter, åderhinnor, mitokondrier osv, men jag känner att det börjar rinna ur mig. Hatet har tagit överhanden, men nu är det löst. Så kanske kan detta lösa sig i alla fall.

Sov gott! :}

Tankar om graviditeten och lite sådant

                                            Datum: 2010-01-16 Tid: 22:35:46 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer

En sen kvällsuppdatering i bloggen idag :}


I morgon går jag in i graviditetsvecka 23 (med andra ord vecka 22) vilket betyder att det tar sig! Jag lägger upp en bild på magen i morrn så får ni se om ni tycker att ni ser någon skillnad från förra veckan. Inte för att jag tror att det är en så jättestor skillnad, men det är ju ändå roligt sen att se hur det såg ut vecka för vecka. Hur det lilla barnet växer. :}

Usch, en sak som är så vidrig är att jag faktiskt inte klarar av att vara utan bh. Det skulle nog nästan vara skönare att sova i en också. Jag hatar hur brösten liksom ligger och skaver mot kroppen, blä det är så obehagligt!! Har ju alltid haft drömmen om att operera mig så att jag får större bröst, men jag har faktiskt lagt den tanken bakom mig...flera mil bakom mig. Jag hatar att inte ens kunna gå i trappan utan att det faktiskt gör ont! :O

Det känns lite som att jag blir testad då & då. Typ, hur mycket klarar jag egentligen av? Både vad gäller personer i min närhet, skolan, hälsan osv. Så som jag har förstått det så fick jag genomlida flera månader av illamående just för att lära mig att inte vara en mes. Är man mesig så kommer man ju ingen vart här i livet! Nu mår jag ju jättebra, men jag känner på mig att det blir värre ju längre gången jag blir. Foglossningar, sammandragningar och annan skit kommer troligtvis att kännas av om ett tag, men det är ingenting jag är rädd för. Just nu är jag bara glad över att ha ett litet barn i magen, och det känns som att ingenting kan förstöra min lycka! Inte ens om jag totalfailar proven på torsdag. Universum har nog lärt sig att sådant inte fungerar på mig. Jag gråter inte över skolan (som jag gjorde när jag var yngre) för så himla mycket betyder den inte för mig. Allting går ju att läsas in senare om jag nu skulle ställa till det rejält för mig själv.

Det värsta som skulle kunna hända nu, det är att något händer barnet där inne i min mage. Jag har blivit så fäst vid honom/henne så jag skulle antagligen må fruktansvärt dåligt om något skulle gå fel. Dock får man ju ha i tankarna hela tiden att ingenting, absolut ingenting, är säkert vad gäller dess hälsa, men man kan ju alltid hoppas att det mår bra. Bebisen rör sig ju hej vilt hela tiden och det ser jag som ett gott tecken i alla fall!

Nu ska jag lägga mig, sov gott alla människor och dröm sött. :}
Själv drömmer jag om misshandel nästan varenda natt. Fy fasen vad tråkigt det börjar bli. Jag har sett nog nu! Snälla, jag vill ha fina drömmar istället för de där hemska som följer med en vart man än går.

Det perfekta livet innan man skaffar barn

                                            Datum: 2010-01-14 Tid: 21:33:52 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Johan ringde förut och då pratade vi lite om allt möjligt. Det är så skönt att prata med honom, och roligt! Man lär sig alltid något nytt och vi kan prata om allting. I och för sig så är ju det en förutsättning för att ett förhållande ska fungera, så vi är väl inte annorlunda mot något annat par, men det känns ändå skönt att kunna prata om allt med den man är tillsammans med, OCH, dessutom ska ha barn tillsammans med.

Vi pratade lite i alla fall, och sen kom vi in på det där med att vi kommer att vara hyfsat unga föräldrar, och att nu för tiden så ligger ju medelåldern på förstföderskor närmare 30. Då tänkte jag på en sak som stod i texthäftet angående relationer & starka band, och den sidan som handlade om att allt fler människor försöker få "ett perfekt" liv innan de skaffar barn. Helt enkelt vill de (enligt det som stod i häftet) ha hunnit utbilda sig, skaffat sig ett bra boende, ha ett bra jobb och dessutom ha hunnit uppleva mycket roligt såsom resor och annat minnesvärt. Där undrar jag en grej. Varför tror en del människor att man blir "låst" av att skaffa barn? Eftersom jag inte har några erfarenheter av det så kan jag ju inte säga hur det är, men det enda jag kan tänka mig är att man endast är "låst" den allra första tiden i och med att man inte kommit in i rutiner än och att ens lilla bebis är så liten.

Jag kunde verkligen inte tänka mig att jag skulle vara 19 år och få barn, trots var det exakt det som jag ville när jag var yngre. Kanske har jag innerst inne hela tiden velat ha barn när jag är 19, men förträngt det och istället fokuserat på annat? För jag menar, för ett år sedan kunde jag inte ens föreställa mig att jag skulle vara gravid nu. Men det är det som är det härliga med livet: man vet aldrig vad som händer, och ingenting blir vad man tror och väntar sig. Ständigt kommer det upp nya saker som förändrar situationen, och det gäller att göra det bästa man kan utan den. Dessutom är jag som jag nämnt många gånger tidigare, en människa som tror att allting som händer har en mening. Det gillar jag!

Hur som helst så kommer inte jag ha hunnit skaffa mig det där "perfekta livet" innan jag får barn (vem vet, det kan ju vara något fel som gör att jag inte blir mamma det här året, men man ska tänka positivt!) men det ser jag inte som ett hinder. Jag kommer vara 19 år, herregud det är ju ingen ålder! Körkort har jag hela livet på mig att ta, utbilda mig hinner jag också med innan jag dör och jag vill att mitt barn ska uppleva många roliga saker, så varför inte göra roliga saker tillsammans då? Som en liten mysig familj! :)

Nu blev det ett långt inlägg här. Men det som jag försökte få fram genom det här inlägget, tror jag, är att det perfekta livet skapar ingen annan än du själv. Och jag tror inte att det spelar någon roll om man har 0 eller 5 barn, man kan vara lika lycklig för det. Allt hänger ju på vad man har för intressen och mål här i livet. Jag tror att även om jag är 19 år när jag får barn, så kan jag ändå ha ett lika bra liv som en som får barn när hon eller han är 30. Man får som sagt göra det bästa man kan av situationen, mer kan man inte göra! :)

Jag är arg

                                            Datum: 2010-01-13 Tid: 20:09:42 Kategori: Filosofi Kommentarer: 0 Kommentarer
Fan vad jag är sur. Idag har jag verkligen insett att livet är sjukt orättvist, och jag tycker inte om det! Jag försöker tänka positivt genom att tänka på att jag är gravid i 22 veckan (något som många kämpar för men som kanske inte går), och även allt annat som jag har och vara glad för. MEN, trots det fantstiska som jag har så får jag inte ro i sinnet.

Nåväl, jag ska inte gå in på det mer här & nu.
Tidigare idag skickade jag in en liten inlämning till Företagsekonomi B, vilken är den sista inlämningen för mig i den kursen. Nästa torsdag har jag ju prov, och JÖSSES vad det verkar svårt. 3 kapitel i boken ska vi kunna (det var 5 till förra) så det borde ju gå hyfsat snabbt att läsa igenom det. Men den här gången handlar det om Bokslut, dvs. en massa svåra begrepp och tabeller och skit.

Ska fortsätta att titta på tv nu, vet inte riktigt vad det är vi kollar på. Simpsons förmodar jag, som vi brukar. ><

De som ger livet en mening..

                                            Datum: 2009-12-11 Tid: 12:17:19 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
I mitt liv finns det många (och mycket) som ger det en mening.
För ett tag sen var det enda jag såg mina djur: Abbis, Knatte, Tiger, Sixten, Missan, Ella, Moa, Harry, Klumpen, Spretten och Nelly.

I och med att djur varken ljuger eller skvallrar så är det så otroligt mycket lättare att prata och bara vara med djur, tycker jag.
Att aldrig veta ifall det man säger till någon stannar hos den personen, så gör det att jag inte riktigt vågar säga precis vad jag tänker och tycker, i alla fall inte jämt. Det är så omständigt att vara människa. Alltid måste man tänka på vad man säger, hur man säger det och vad man gör. Man kan inte bara göra det man känner för, för då kommer det alltid finnas någon som misstycker och snabbt får en konstig uppfattning om en.
Säger jag att jag kan prata med mina döda djur/släktingar så kommer folk genast sätta en "idiot-stämpel" på mig och tycka att jag är helt dum i huvudet, bara för att de själva kanske inte kan det jag kan. Eller också är de rädda, vilket antagligen är den vanligaste orsaken.

Hur som helst, det var djuren det. I och med att jag skrev "för ett tag sen", så innebär det alltså att det inte längre är så. Självklart litar jag på mina djur och älskar dem över allt annat, men jag har även lärt mig, och hittat en människa som jag kan släppa in i mitt liv.

När vi träffades i början så kände jag direkt att han var pålitlig. Han skulle aldrig skratta eller håna mig eller något sånt hemskt. Det är så HIMLA skönt att ha hittat någon man känner så för som jag gör för honom.  Jag litar på honom, och jag hoppas att han litar på mig. Även om tillit är bland det viktigaste i ett förhållande, så är det ofta också det allra svåraste..  Men jag är aldrig orolig för att han ska vara otrogen, aldrig orolig för att han inte kommer att finnas där. Fast där har jag varit dum. Jag har tagit honom för givet, liksom tänkt att det kommer alltid att vara vi två, och då har jag inte tänkt på att vara likadan tillbaka. Jag känner mig hemsk, men jag försöker ändra på det! Jag ser en framtid med honom, och det finns ingen annan än han som jag kan tänka mig som pappa till mitt lilla barn, han är perfekt <3
Min lilla Johan! <3
Jag vill, tror och hoppas att vi alltid kommer att vara ihop.

Att det ska vara så krångligt med människor va? Antagligen kommer jag aldrig förstå mig på min egen ras. Vi gör så mycket hemska saker, har så många tankar och ingen är den andra lik. Samtidigt har det sin charm, och jag är faktiskt inte särskilt intresserad av att lära mig hur vi fungerar. Det får vara som det är, det funkar säkert!

En annan människa som jag är glad att jag har, det är min mamma. Även om hon ibland sätter en såndär "idiot-stämpel" på mig som jag snackade om innan, så lyssnar hon alltid på vad jag säger och är förstående. Under graviditeten än så länge har hon varit glad och funnits där och hjälpt mig, vilket har underlättat eftersom många säkert hade gjort tvärtom..
Vi är lika på utsidan, men insidan är nog ändå ganska olik har jag förstått på senaste tiden. Jag är nog mer lik pappa på insidan, fast jag har träffat andra människor som har gjort att jag tänker/tror annorlunda än honom. Är faktiskt väldigt tacksam för de människor jag har träffat, för jag har lärt mig något av varenda en. :}

Djuren, Johan och mamma <3

Hur är man en bra förälder?

                                            Datum: 2009-12-11 Tid: 11:25:16 Kategori: Filosofi Kommentarer: 0 Kommentarer
Även om det kan tyckas tidigt så kan jag faktiskt inte motstå att ibland tänka på hur en bra förälder egentligen är, och hur jag kommer vara. Hur jag vill vara.

Antagligen är de allra flesta människor likadana vad gäller tänkandet av uppfostran medan barnet fortfarande är i magen. Man tänker saker som att "sådär skulle jag aldrig göra/säga", "såhär kommer jag att göra" osv. Jag antar att man inte alltid blir som man tänker sig, men det återstår att se!

Något jag vet redan nu i alla fall, det är att jag aldrig i mitt liv skulle strunta i mitt eget barn. På senaste tiden har jag sett alldeles för mycket hemska saker kring det att jag verkligen känner att det finns inte i min värld att göra så. Det är ju inte barnets fel att det har fötts höll jag på att skriva, men då förtjänar det i alla fall ordentliga föräldrar som alltid finns där och ställer upp. Även om så inte är fallet ibland..

Jag är en sådan människa som inte ser någon som ett misstag. Vissa kanske har fått höra att föräldrarna tänkte göra abort men inte gjorde det osv, men jag tror definitivt att varje liv som finns har en mening. Tyvärr även alla hemska människors mening...Jag menar: hur mycket krävs det egentligen inte för att göra en människa? Minsta lilla cell ska vara korrekt, det är ju faktiskt helt fantastiskt hur så många liv kan bli "normala" i dagens samhälle.

Jag läste en bok en gång som det handlade mycket om livet i, alltså hur livet börjar. Att barnen ser sina föräldrar innan och vet att de är de personerna som är mest lämpliga för det livet de har tänkt sig att leva. Även om föräldrarna i fråga är psykon, elaka eller att de helt enkelt inte bryr sig, så är de ändå lämpliga för just det barnet eftersom barnet i fråga lär sig något av det.

Jag hörde på tv för länge sen om "barn som väljer sina föräldrar" och jag tyckte att det lät HELT orimligt och konstigt. Men när jag läste om det så lät det som det mest troliga, haha. Jag har ingen aning om hur det är (vet någon det..?) men jag tycker det är en fin tanke ändå. :}


Undrar vad det är för liten filur som har valt mig och Johan som föräldrar! ;} Lite spännande är det allt! Dock är ju både jag och Johan väldigt lugna människor som gillar att vara ensamma med djur/musik, så det kanske blir en liten lugn varelse? Eller tvärtom.. haha. Hur som helst så blir vi glada för vem det än är: kille/tjej, tjock/smal, tyst/skrikig, mörkhårig/ljushårig osv. Det är ju ändå något fint mellan oss <3

Jag och min fina älskling har varit ihop i över 13 månader nu <3 Så när barnet föds har vi typ varit ihop i.. 18/19 månader! :) Jag längtar <3

Finns det någon Gud?

                                            Datum: 2009-11-18 Tid: 13:43:58 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Det kanske var en fel fråga att ställa, men ibland undrar jag..
Hade terminens viktigaste prov idag, som jag var inställd att komma och göra. Det är det nationella provet i Svenska B och eftersom jag satsar på att bli färdig med den kursen nu i vinter så vill jag verkligen inte sabba mina chanser. Gick jag dit?

Nej

Med risk för att låta som en gammal sur kärring som bara klagar, men jag skriver ändå hur jag kände mig. Klockan 01:59 inatt vaknar jag av en sprängande huvudvärk (la mig vid halv 10 kvällen innan för att orka ta mig upp tidigt) och jag har otroligt svårt att somna om. Jag hatar att ha huvudvärk har jag kommit på, för det går inte att få bort. Har jag ont i magen så brukar det oftast hjälpa att antingen hålla andan eller lägga sig i fosterställning för att få bort den värsta smärtan. Dock går det inte att göra så med huvudvärk..
Ni börjar redan få huvudvärk av allt mitt klagande va? :P

Hur som helst så somnade jag tillslut om och vaknade någon minut innan väckarklockan skulle ha väckt mig. Otroligt nog så är huvudvärken värre nu än vad den var innan, vilket jag trodde var omöjligt.
När mamma en stund senare kommer upp och ser att jag inte rört mig ur fläcken så kommer vi fram till att jag inte kan gå. Så fort jag rör mig så mår jag illa, och en stund senare kommer nattens galla och vattnet jag nyss hällde i mig upp..

Mamma lovar att maila läraren och jag försöker somna om i hopp om att skiten ska försvinna. Jag förstår inte det här...Jag är i vecka 14 och illamåendet borde väl avta vid det här laget? Jag som var så lycklig igår för att inte ha spytt på flera dagar, får snabbt ta tillbaka lyckan och må värre än någonsin -igen.
Det verkar ju som att tjejer/kvinnor med sexlingar i magen mår bättre än vad jag gör.

Vissa kanske tycker att jag är svag som bara ligger hemma hela tiden, men jag kan helt enkelt inte göra något annat. Jag kan inte ens vakta Nelly i trädgården längre eftersom att jag ramlar ihop om jag står upp för länge.
Men jag har provat allt:
- åksjuketabletter
- ingefära och all annan mat som påstås vara bra mot illamående
- akupunktur


Jag försöker hela tiden att tänka Det är värt det för jag får ju tänka på det fina som kommer ut sen. Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig legat här hemma och ångrat mig, utan hela tiden tänkt att det kommer att bli bättre.

Det värsta av allt är ju att mina djur och Johan drabbas av det hela i och med att jag inte orkar vara med dem lika mycket. Lilla Nelly får sitta där i sin bur hela dagarna, och Sixten likaså. Med en smutsig bur och ett tråkigt liv. Och Johan klagar jag bara på hela tiden så att han känner sig dum och värdelös. Förlåt nos, du är fantastiskt underbar som står ut med mig ändå <3
Älskade sötnosar <3

Jag ska bli bättre... -hoppas jag..

New new new

                                            Datum: 2009-11-16 Tid: 17:50:10 Kategori: Filosofi Kommentarer: 2 Kommentarer
Jag stod helt enkelt inte ut med min gamla design, så jag valde att ta en utav Teschos gratisdesigner! Visst är den fin? :)
Nu kom Johan precis innanför dörren, kall och dan(som mina östgötska släktingar säger..)! :P

Jag var nere på MVC förut, och där var det full rulle vill jag mena. Det började med att min tandläkare hade samma tid som mig, fast jag vet inte om hon kände igen mig..Dock borde hon det, för jag är ju där nästan jämt för att fylla på mina tänder.
Jag hade tid halv tre, men jag kom in kvart över 3. Någon människa som skulle vaccinera en massa barn var sjuk idag så de hade personalbrist, dock hörde jag skvaller om att det inte är ovanligt att man får vänta riktigt länge..
En riktigt liten söt grabb vid namn Ludvig satt och tittade på mig hela tiden, så gullig! Jag har aldrig varit med om så mycket barn innan... herregud.
De var överallt! Familjer kom från ingenstans och det lilla rummet fylldes på mer & mer.

Nålarna var fruktansvärda i alla fall, jag tror banne mig att barnmorskan körde in dem 2 cm idag, ajaj. Turligt nog började det inte blöda (jag är inte rädd för blod, men ändå!).
När jag låg där i sängen med nålarna i handleden så började jag röra mitt pekfinger, och JÖSSES vad jag hade roligt åt det. När jag böjde fingret så åkte nålen in i armen, när jag böjde tillbaka fingret drogs nålen ur en bit. In, ut, in, ut osv. Det såg så roligt ut och jag kände mig som världens tönt.
Jag har inget liv! ;)

Jag vet inte om det var nålarna som gjorde sitt, men jag blev så otroligt sugen på fruktsallad medan jag låg där i sängen att jag efteråt begav mig av mot ICA för att handla hem lite smått och gått. Vindruvor för 38:- bland annat. Jag är ju sjuk.
Det var gott i alla fall :)

Inte spytt idag heller, 3dje dagen i streck. Det är rekord, kanske börjar det släppa? =)
Let's hope so!
Puss & Kram

Vilka tror vi att vi är?

                                            Datum: 2009-10-15 Tid: 17:35:36 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Jag tänkte att jag lika gärna kan skriva av mig på bloggen likaväl som att jag stör människor på MSN med mitt tjatande..

Som rubriken lyder: vilka tror vi att vi är?
Jag hatar människor, en dålig uppfinning som inte har gjort något bra i den här världen över huvudtaget. Det enda vi tänker på är vår egen överlednad (och har gjort i alla tider) och vi skiter fullständigt i allt annat som finns här på jorden. Vad hände med naturen och djuren? De fanns ju långt innan vi fanns.
Vi förstör. Vi rensar jorden på allt möjligt som är viktigt. För jag menar, om det finns är det ju till för att finnas? Varför ska då vi ta bort det? Vissa påstår att vi är smarta "eftersom ingen annan varelse har kommit så långt i utvecklingen" men det håller jag inte med om.
Vi kanske kan räkna, skriva och tänka på ett annat sätt än vad djur kan, men än sen? De är bättre på annat, på det som vi borde ta efter. De har aldrig gjort oss något ont. De har inte bränt ner våra städer, tillfångatagit oss eller plågat oss till döds. (Cred till de hajar & krokodiler som faktiskt har lyckats åstadkomma en och annan död..)
HAHA nej vad hemskt det där lät, men vi får ju skylla oss själva. Tyvärr dör/skadas ju alltid FEL personer vid sådana där olyckor, något som är så sjukt orättvist. Men å andra sidan så har väl de lärt sig något i livet, och är beredda på att komma till en annan värld. Till skillnad från mördare och liknande (som alltid tycks komma undan) som har en hel del kvar att lära sig i livet.
Det är min tro i alla fall, att oavsett när man dör så är det meningen att man ska dö då.

Sakta med säkert börjar vi lära oss att svaren vi söker finns i det som redan existerar. Vi behöver inte hitta på en massa nya saker för att klara oss. Varför ska vi göra allt så krångligt för? Jag förstår det inte.
Allt vi "är så smarta med" har djuren för länge sedan kommit på, alternativt fått från början. Jävla otur att vi inte föddes med päls så att vi inte behövde ta den från andra djur istället. Vilka nakenråttor vi är! :P

Istället för att finnas för varandra, hjälpa varandra och vara glada och lyckliga över att vi har fått en chans på jorden, en chans att åstadkomma något, ja då gör vi tvärtom istället!
Hur smart är det på en skala?
Vi ljuger, vi tänker alltid på oss själva i första hand, vi är deprimerade över att andra lever bättre än oss själva och vi klagar på allt vi måste göra. Jag undrar när det började egentligen, detta eviga klagande?
Klagade man på stenåldern över hur tjock, ful, finnig och äcklig man var? Klagade man över att man behövde gå upp tidigt, vara i skolan och över att man åt för mycket onyttigt?
Ha, ha, ha, ha, ha.

Tro på Gud och ärligt vandra, sköt dig själv och skit i andra TA HAND OM ANDRA!

Tisdag

                                            Datum: 2009-09-29 Tid: 12:54:25 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Väckarklockan börjar tjuta som aldrig förr. Tusan också, hon hade nästan glömt av hur den brukar låta. Trött och lagom vresig sträcker hon sig efter det störande momentet för att få tyst på oljudet. Hon lyckas nästan somna om innan hennes mamma kommer in och lägger handen på benet. "Dags att gå upp", hör hon lite svagt.
Skola igen då, efter en så lång tid borta från helvetet. Hon vill, men ändå inte.

Försöker resa sig från sängen, men så fort hon rör sig så känner hon hur illamåendet tränger sig på som elak inbrottstjuv som är allt annat än välkommen.
Hur länge ska det vara såhär?
Hon går till badrummet, fyller på vattenflaskan med kallt vatten, och återvänder till den sköna, varma sängen. Mobiltelefonen ligger lägligt bredvid henne på sängbordet, lägligt nog för att kunna sjukanmäla sig.
Utanför fönstren börjar solen sakta gå upp, men det är inget hon märker eftersom hon snart somnar bort från magontet och det hemska illamåendet...

It seems..

                                            Datum: 2009-09-27 Tid: 21:44:13 Kategori: Filosofi Kommentarer: 0 Kommentarer
Ååååh vad skönt det är att ha skrivit av sig lite. Jag använder mig fortfarande av min privata blogg nämligen, där jag skriver sådant som kanske inte alla andra ska/behöver läsa.
Att få skriva precis så som jag känner för tillfället, är riktigt skönt.

No school för mig i morgon. Haha jag känner mig som värsta problembarnet, och jag hatar det. Jag vill inte vara en sådan som har problem. Allra minst vill jag vara en sån där som måste förklara för läraren varför jag inte dyker upp, varför jag inte lämnade in den där viktiga uppgiften. ÅÅH, det här är det värsta jag vet.
Jag vill inte vara speciell, jag vill vara en av alla andra! Punkt.

Se fram emot..

                                            Datum: 2009-08-20 Tid: 16:11:51 Kategori: Filosofi Kommentarer: 2 Kommentarer
Jag ser fram emot så otroligt mycket nu. Saker som egentligen kanske inte är så stora i andras öron och ögon, men som för mig betyder väldigt mycket. Saker jag kommer bära med mig hela livet och som jag alltid kommer minnas (förhoppningsvis!).

» Italien med företagsklassen den 17 september - (en vecka framåt ungefär..)
» Bleka tänderna
» Tatuera mig
» Det sista året på IT-gymnasiet med allt vad det innebär
» Studenten
» En resa med mina älsklingar Cajsa & Marie nästa sommar, förhoppningvis till Malta
» Hoppa fallskärm nästa sommar, efter studenten
» Ta körkort

Det var väl det jag kan komma på såhär på rak arm. Jag hoppas och tror, och ska verkligen göra allt jag kan för att göra alla de här grejerna. : )

The last day

                                            Datum: 2009-08-19 Tid: 18:33:02 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Så..

nu har alltså mitt sista sommarlov passerat. Jag måste säga att det har varit ett hyfsat regnigt sommarlov, förutom dagarna i Spanien då.
Vad har jag gjort då?
Faktiskt, så har jag gjort allting som jag sa att jag skulle göra i början av sommaren. Jag har varit på konsert, jag har varit utomlands, jag har träffat vännerna en hel del.
Oturligt nog så har jag inte träffat Anton på hela lovet, damn! Menmen, nu ses vi i skolan i morgon i alla fall. Bättre det än aldrig! : )
Till skillnad från förra sommarlovet så har jag faktiskt heller inte varit sjuk en enda gång. Inte en enda liten förkylning, ingen hosta. Hälsan har varit i toppform!
Let's keep it that way!

Konstigt nog så känner jag ingen speciell känsla inför morgondagen. Skönt att det bara är 2 dagar innan helgen, det är riktigt bra.
Utomhusaktiviteter står på schemat för i morgon, skulle jag tro. Jag har faktiskt aldrig varit med den här första-dagen på IT-gymnasiet. Första året på grund av att jag inte gick där ännu, och förra året var jag frånvarande på grund av sjukdom. Antagligen hinner jag dö tills i morgon, eller så kanske bussen frontalkrockar så att alla passagerare avlider?
Who knows..

"Inte övning"

                                            Datum: 2009-08-17 Tid: 11:51:11 Kategori: Filosofi Kommentarer: 4 Kommentarer
Jag sitter och bläddrar lite i boken som jag köpte i Ullared häromdagen. Konsten att läsa tankar, närmare bestämt. Det jag tänker skriva nu har väl egentligen ingenting med att läsa tankar att göra, utan bara tankar i ren allmänhet.
I boken finns det ett antal övningar, bland annat en övning som kallas inte övning (se rubrik)

Såhär står det, ordagrant:
"Gör ett försök att undvika ordet inte under en hel dag - och se hur ofta du använder det av bekvämlighet. Det är nämligen mycket lättare att säga hur man inte vill än att formulera hur man vill. Men om du tvingar dig till att göra det kommer du att upptäcka att du uttrycker dig mycker rikare och positivt varje gång du inte använder inte."

Jag är faktiskt beredd att hålla med vad som står i boken. Dessutom tror jag starkt på att om man säger och tänker på det positiva, alltså det man vill, då är det större chans att det intträffar än om man tänker på det man inte vill.
Till exempel:
- Jag vill inte att du gungar på stolen!
Det som ofta händer då, särskilt om man pratar till en jobbig ungdo»m, ett barn eller kanske till och med en vuxen, är att personen ifråga ser det som en rolig grej att fortsätta eftersom det då helt plötsligt har blivit nåt "förbjudet". Det är mer spännande, och dessutom blir den som sagt till personen bara mer och mer irriterad. Med andra ord så blir en part irriterad, medan den andra parten bara fortsätter av farten, utan att egentligen tycka om det den gör.

Om man istället säger:
-Jag vill att du slutar gunga på stolen!
Förhoppningsvis slutar personen som gungar på stolen för att ordet inte, inte existerar i uttalandet. Det är inget förbjudet och spännande. Det enda som sker är att exempelvis läraren säger vad den vill, och det kan påverka hjärnan hos en människa mer än vad man tror.

"En suggestion genom inte är starkast när den kommer oprovocerat. Genom att säga att man själv inte är eller inte gör ngåot så säger man också något indirekt om alla andra. Om Nixon hade betonat sitt berömda uttalane lite annorlunda och istället för att säga: »Jag är ingen skurk«, sagt: »Jag är ingen skurk«, så hade han indirekt sagt att det fanns andra som var skurkar. Att utan anledning ta avstånd från något, eller helt oprovocerat komma med en dementi, är ett smart sätt att säga saker om andra."

Åh, jag älskar den här boken! Jag kan läsa den i evigheter.

Spirituality

                                            Datum: 2009-08-15 Tid: 22:32:28 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Sitter just nu och diskuterar (kan man säga så när man chattar via msn?) med en vän om spöken, andar, det som inte alla kan se och så vidare.
Om rädslan som vissa människor känner, och vad rädsla egentligen kan åstadkomma för dem som faller för den.
Om vi tar mig som exempel; jag har aldrig varit rädd när det gäller det okända, "den andra sidan" -kalla det vad ni vill. Tvärtom så är jag bara så otroligt nyfiken på vad som finns där borta. Eller borta och borta, jag antar att det finns runt omkring mig just nu.

Frågan är om alla, precis alla som lever på den här jorden, kan komma i kontakt med det här "okända"? Jag vill så gärna tro att alla kan det, men frågan är ju om det över huvudtaget är en möjlighet? Jag antar att det handlar om öppenhet, hur pass väl man känner sig själv och kan styra över sig själv och sina tankar. Då borde det vara möjligt.

Jag själv har faktiskt inte varit med om vidare mycket när det gäller att "ha kontakt med den andra sidan". Det enda jag i princip har varit med om är att ha känt någon nudda mig. Det har hänt två gånger, och båda gångerna var det i ansiktet. Jag låg i sängen, och efter att jag känt nudden så låg jag blickstilla. Detta för att konstatera att mina händer låg på precis samma ställe som innan nudden. För att veta att det inte var jag själv som fått ett ryck och nuddat mig själv. Det var inte jag själv.
Händerna låg under kudden, och mitt huvud låg på den. Med den högra kinden mot kudden. Det var den vänstra kinden jag kände att något rört vid mig.
Jag blev inte rädd, jag blev tacksam för att de visade sig. Att de finns där med mig, vart jag än befinner mig. I mitt rum, i Spanien, vart som helst.

Något annat som jag varit med om är självklart dessa ständiga rysningar som alla pratar om i den här "branschen". Hur armhåret, eller håret i nacken reser sig helt utan en egentlig anledning. Det behöver inte bero på att man fryser, är rädd eller något i den stilen.
För mig skedde det när jag satt i en lagom varm bil påväg till Göteborg tidigare i somras.
Helt plötsligt står allt hår på armarna upp som om någon har varit där med en kam och spray, och liksom fått håret att stå rakt upp.
Det gillade jag.

Sedan finns det ju de som inte är som jag. Istället för att vara nyfiken så försöker man tränga bort tankarna om att det finns en annan sida.
Man tror inte på det folk säger, och man försöker intala sig själv om att det inte existerar. Istället för att själv börja fundera över saken, så dumförklarar man dem som tror på det.
De människor som får leva med att höra de döda, dagarna i ända. De människor som hjälper andra genom att förmedla saker från en människa till en annan. Från en död till en levande. De människor som förjäves försöker bli av med rösterna inne i huvudet, det är dem som blir dumförklarade. De som "vanliga, tråkiga" människor dumförklarar, helt i onödan.

Think twice

                                            Datum: 2009-08-10 Tid: 21:20:46 Kategori: Filosofi Kommentarer: 1 Kommentarer
Tyvärr, måste jag säga. Så är ju vi människor så olika när det gäller att prata om saker.
Det märkte jag idag.
Jag försöker alltid att ge alla människor en chans, oavsett rykten om personen i fråga, utseende eller något i den stilen. Ibland kan personen man gett chansen vara riktigt snäll och bra, men ibland kan det vara helt tvärtom.

Man kan inte dela med sig av sina tankar till alla människor, det gäller att veta vem man kan prata med, vad man kan säga utan att bli idiotförklarad.
Ibland kan jag nog säga lite för mycket, det blir obehagligt för personen jag pratar med, och det leder till att samtalet eller vad det nu är bara ballar ur och allt blir bara skit.
Men jag vill kunna prata med alla, om allt. Men det går inte..

Mys med Johan

                                            Datum: 2009-08-09 Tid: 16:57:04 Kategori: Filosofi Kommentarer: 3 Kommentarer
Kom precis hem efter en mysig eftermiddag med min älskling.
Först åt vi på Hammarskiosken där det var sjukt lång kö! Jag tror vi stod i närmare 20 minuter i väntan på en fransk hotdog (för min del).

Efter det tog vi cyklarna till Frestelsen där vi tog varsin glass. Johan bjöd mig. ♥
Jag tog choklad och melon + chokladsås. Riktigt gott!
Idag har det inte varit riktigt lika fint som igår, så jag skippar badet idag. Jag skulle nog frysa arslet av mig i så fall. ^^

Efter den goda glassen cyklade vi vidare mot vår gamla skola och låg där i gungan och pratade lite. Det är så mysigt att prata med honom, jag gillar det verkligen.
Vi pratade om framtiden, och jag längtar.
Man ska leva upp till sina drömmar, och aldrig ge upp. Allting går bara man kämpar och framför allt vill!
Min dröm är inte att tjäna mängder med pengar eller att bli känd eller så. Det jag vill är att bo på landet och ha familj och djur. Det är det jag kommer sträva efter, det jag skulle må bra av. I alla fall så jag känner nu.
Hästar, hundar, katter, kaniner, ödla. Underbart!


.
Tidigare inlägg