Nu kommer ett långt inlägg.
Jag vet inte ens vad det ska handla om. Kanske om internet?
Ja, det får det göra.

Även småbloggare som jag får taskiga kommentarer ibland. Det är verkligen inte roligt, men jag är glad att jag ändå har ett så pass bra självförtroende att jag inte förstörs helt. Jag läser igenom den elaka kommentaren en, två, kanske tre gånger, innan jag gör något annat. Jag läser igenom den eftersom jag vill vara säker på att jag verkligen läst rätt.
Jag menar, så skulle ju någon aldrig komma fram på stan och säga. Tänk vad samhället skulle vara..bra (?) om internet inte fanns? Då skulle man slippa de flesta dumma saker man faktiskt råkar ut för. Jag menar, ingen skulle ju komma fram till mig och säga: Fan vad du är ful och fet. Ingen skulle ju ha mod till att göra det, eller ens hjärta? Jag skulle aldrig kunna säga det till någon i alla fall, kanske till min bror, men det är ju en annan sak. Ingen vet ju vad man hade gjort istället för internet om det inte fanns, jag menar, det skulle säkert kunna finnas något annat sätt att förstöra för andra..

Jag blockade nyss en turk från msn som tjatade om att jag skulle starta camen. Jag har inte ens en cam. Sådant skulle man slippa om internet inte fanns.

Men å andra sidan? Om internet inte fanns, vad mycket kontakt man skulle tappa. Min kompis Sofia till exempel. Hon bor större delen av året i USA, henne kan jag hålla kontakten med när hon är där borta. Jag ska inte bara klaga på internet, det har sina fördelar också givetvis. Precis som allt annat.

Hur som helst (kom på att jag använder det uttrycker väldigt ofta nu för tiden..) jag sitter vid internet flera gånger om dagen, flera timmar. Låt säga en vanlig dag: minst 5 timmar. Jag bloggar, läser andras bloggar, är inne på bilddagboken, msn osv.
Jag borde tagga ner på nätandet, men det är inte så lätt. Det är min drog! Jag är fast vid det, beroende helt enkelt.

Förresten, är vi inte alla beroende av teknikens under idag?

Jag har en vän, hon är helt galen i sin mobiltelefon. Då menar jag verkligen, helt galen. Visst, några minuter utan det går väl bra, men inte mer. Riktigt så beroende av min telefon är inte jag, det är skönt det. Man ska inte vara beroende av något, det är bara dåligt. Eller, beroende av något är vi väl alla (mat, vatten & syre) men av något annat menar jag. Människan är numera beroende av sådant som egentligen inte är naturligt, det är inte bra. Vi är endast, naturligt, beroende utan naturliga ting. Tänk på det.

Jag känner en tjej. Hon är helt galen i sin pojkvän som hon varit tillsammans med i snart 3 år. Hon älskar honom över allt annat, han älskar henne över allt annat. Men något är ändå inte bra i deras förhållande. Hon är så rädd att han ska lämna henne. Varje dag, flera gånger, måste hon höra honom säga de tre orden, de tre magiska orden: Jag älskar dig. Det är ord man måste höra. Jag har aldrig hört de orden av mina föräldrar, jag vet andra som heller inte har gjort det, men då kan någon annan säga det, det är bra det med. Det är minst lika viktigt att själv kunna säga de orden - och mena dem. Tyvärr har jag nog aldrig gjort det till någon jag sagt det till. Det är hemskt ska ni veta.
Den här tjejen i alla fall, har det inte lätt hon. Varje dag våndas hon av att hennes älskade ska lämna henne. Man klarar det inte. Kan hon någon gång leva utan oro? Kan han det? Hennes pojkvän alltså. Han älskar henne, han tänker inte lämna henne. Men vem vet? En dag kanske han tröttnar på hennes tjat och oro? Han kanske lämnar henne..

Det fick mig att tänka. Man vet att man har hittat den rätte, den finaste, snällaste, underbaraste partnern i världen. Tänk om denne dör, skadas eller lämnar en? Vad hemskt. Vad ska man göra? Klart att man är orolig, men man kan inte tänka på det hela tiden, gå och vara rädd. Det funkar inte så.

Jösses, långt inlägg.
Blev det egentligen seriöst?
Skitsamma.
Nu är jag trött, ska nog sova.
Pusspuss