Hej söta läsare!

Min blogg räknas verkligen inte till någon stor blogg, men det gör verkligen ingenting. Jag kom på med "Mest aktiva-listan" en gång för några månader sedan, det var roligt kan jag säga! Men å andra sidan så, det måste vara jobbigt att vara Kenza, Stinalee eller någon annan känd bloggerska. Tänk så reser man bort och vill ta det lugnt, men då har man ändå sitt "jobb" med sig hela tiden. Måste uppdatera för att behålla alla, måste vara bra och skriva bra inlägg. Det är bara en tanke från min sida, hellre är jag då en näst intill okänd bloggerska, men jag överlever.
Har jag runt 30 läsare per dag är jag nöjd, det är ändå 30 olika personer, en hel skolklass. =D

Nu till det som det här inlägget faktiskt ska handla om; olyckor, sjukdomar osv.
När jag var 13 år så ramlade jag av en häst som skenade över ett gärde. Jag blev nästan sparkad i huvudet, men lyckades undkomma detta. Istället landande jag konstigt och bröt handleden. Detta var en solig novemberdag, och ni kan tänka er vad gärderna är hårda då. All lera som har stelnat osv.
Jag åkte in till sjukhuset och fick gips upp till armhålan nästan. Det fick jag gå med från den 13 november - 23 december. Har ni någonsin haft gips så förstår ni ju hur eländigt det är, man blir helt handikappad! Just den tiden då jag hade gips, hade tydligen lärarna bestämt sig för att vara elaka mot mig. Jag var tvungen att dansa på idrotten fastän jag inte skulle vara med, jag fick bära stolar, lyfta en massa tunga prylar. Usch, allt detta med endast 1 hand.

Samma sak när jag var 9 år, då klättrade jag upp i en björk ca 7 meter. När jag skulle klättra ner igen, tog jag tag i en alldeles för torr gren, och den lossnade. Jag föll handlöst ner i en buske med taggar. Jag landade på axeln, och bröt nycklbenet, underbart. Som tur var, så var jag med en kompis, så hon sprang och hämtade min mamma. Men, jag orkade ju inte ligga där i buskarna och vänta, så jag började gå hemåt. En tjej från ett hus längre bort hade hört att jag föll, så hon sprang ut och frågade hur det var med mig. Jag gick där och höll mig för nyckelbenet och grät lite tyst.

In till sjukhuset och på med någon tygsak jag inte minns namnet på. Handikappad. Denna sak skulle sitta på jämt, och jag hade ju inte lite ont heller. Ni kan tänka er när jag skulle ta mig upp ur sängen på morgonen. Först fick jag vika över benen, och ställa mig på fötterna (detta samtidigt som hela överkroppen låg kvar i sängen) Sedan fick jag dra mig upp med hjälp av mina ryggmyskler (haha!). Kunde verkligen inte böja axlarna eller något liknanade. Usch, säger jag bara. Jag tycker nästan synd om mig själv. Men som jag brukar säga: händer det väl en olycka, brukar man ha gjort isg förtjänt av det!

Urinvägsinfektion är en sjukdom som jag har haft 7 gånger på inte ens ett år. Det är tamejfan det vidrigaste, smärtsammaste som jag NÅGONSIN har varit med om. Hellre att jag bryter alla mina ben än att ha det igen. Känslan av att konstant behöva kissa är hemsk. Aldrig känna sig färdig. Blod rinner ut, magen gör ont, ja fy jag kan knappt snacka om det.
I år fick jag det 1 januari, 3 februari, 1 april. Den 2:a januari åkte vi till Kanarieöarna, kunde jag bada? Icke. Fick ligga och steka i solen istället, och ta en dusch då & då för att svalka mig. 3 februari, dagen innan min födelsedag, det kunde inte vara sant. 1 april, det måste vara ett skämt!
Smärtan kommer, smärtan går, man glömmer totalt av hur jäkla bra man har det när man är frisk. Varför klaga på saker när man är frisk? Typ som: aj vilken huvudvärk (nu kan ju såklart huvudvärk vara otroligt jobbigt, särksilt om man lider av migrän) men de flesta använder det bara som en ursäkt för att slippa undan.

Nu sitter jag här och tror att jag har halsfluss, men smärtan börjar avta som tur är. Kanske är det bara inbillning? Antagligen inte, för jag känner febern komma, men man kan ju alltid hoppas!

Klaga inte för ingenting, när man väl är sjuk så fattar man hur bra man har det när man är frisk.Till er som är friska: lev livet! ;D