Ibland när man har gjort något, så känns det så himla rätt. Så bra, man är nöjd med sin insats.
Jag är aldrig nöjd över något jag gjort. Eller, ibland kan jag vara det, om jag ska erkänna. Men en tid efteråt så kommer jag på mig själv med att det jag gjorde var fel i alla fall. Det blev inget bra.

Mamma sa till mig häromdagen: Du har ju alltid haft så lätt för dig i skolan. Du har aldrig behövt göra det som så många andra har behövt, nämligen kämpa. KÄMPA. Hon har rätt, jag kämpar aldrig, inte med någonting. Kanske för att jag inte tycker att det är viktigt? Jag borde tycka att det är viktigt, men det är inte lätt. Men hjärna har bestämt sig om den tycker att det är viktigt eller inte, och den ändrar sig tydligen inte. Jag kan inte hjälpa det.

Jag skäms. Jag skäms över min egen feghet, och att jag har en jäkla tur som jag inte förtjänar. Jag kan stå och titta på medan alla möjliga människor straffas för något de inte gjort, som egentligen JAG borde straffas för. Jag mår dåligt av det, faktiskt. När kommer "turen" att ta slut?