Sitter just nu och diskuterar (kan man säga så när man chattar via msn?) med en vän om spöken, andar, det som inte alla kan se och så vidare.
Om rädslan som vissa människor känner, och vad rädsla egentligen kan åstadkomma för dem som faller för den.
Om vi tar mig som exempel; jag har aldrig varit rädd när det gäller det okända, "den andra sidan" -kalla det vad ni vill. Tvärtom så är jag bara så otroligt nyfiken på vad som finns där borta. Eller borta och borta, jag antar att det finns runt omkring mig just nu.

Frågan är om alla, precis alla som lever på den här jorden, kan komma i kontakt med det här "okända"? Jag vill så gärna tro att alla kan det, men frågan är ju om det över huvudtaget är en möjlighet? Jag antar att det handlar om öppenhet, hur pass väl man känner sig själv och kan styra över sig själv och sina tankar. Då borde det vara möjligt.

Jag själv har faktiskt inte varit med om vidare mycket när det gäller att "ha kontakt med den andra sidan". Det enda jag i princip har varit med om är att ha känt någon nudda mig. Det har hänt två gånger, och båda gångerna var det i ansiktet. Jag låg i sängen, och efter att jag känt nudden så låg jag blickstilla. Detta för att konstatera att mina händer låg på precis samma ställe som innan nudden. För att veta att det inte var jag själv som fått ett ryck och nuddat mig själv. Det var inte jag själv.
Händerna låg under kudden, och mitt huvud låg på den. Med den högra kinden mot kudden. Det var den vänstra kinden jag kände att något rört vid mig.
Jag blev inte rädd, jag blev tacksam för att de visade sig. Att de finns där med mig, vart jag än befinner mig. I mitt rum, i Spanien, vart som helst.

Något annat som jag varit med om är självklart dessa ständiga rysningar som alla pratar om i den här "branschen". Hur armhåret, eller håret i nacken reser sig helt utan en egentlig anledning. Det behöver inte bero på att man fryser, är rädd eller något i den stilen.
För mig skedde det när jag satt i en lagom varm bil påväg till Göteborg tidigare i somras.
Helt plötsligt står allt hår på armarna upp som om någon har varit där med en kam och spray, och liksom fått håret att stå rakt upp.
Det gillade jag.

Sedan finns det ju de som inte är som jag. Istället för att vara nyfiken så försöker man tränga bort tankarna om att det finns en annan sida.
Man tror inte på det folk säger, och man försöker intala sig själv om att det inte existerar. Istället för att själv börja fundera över saken, så dumförklarar man dem som tror på det.
De människor som får leva med att höra de döda, dagarna i ända. De människor som hjälper andra genom att förmedla saker från en människa till en annan. Från en död till en levande. De människor som förjäves försöker bli av med rösterna inne i huvudet, det är dem som blir dumförklarade. De som "vanliga, tråkiga" människor dumförklarar, helt i onödan.