Jag har kommit på mig själv med att vara väldigt.. konservativ? Är det det rätta ordet tro? Jag vill liksom inte ha några ändringar på saker och ting, utan jag vill ha det som det alltid har varit. Det kan gälla minsta småsak egentligen, som till exempel maten.
Får någon för sig att ändra på något vad gäller maten, då tycker jag inte alls om det. Igår är ett bra sådant exempel. Jag skulle laga Flygande Jakob som i vanliga fall innehåller såndär riktigt underbart god, grillad kyckling. Den här gången hade mamma dock köpa några andra vidriga kycklingfiléer som var kryddade annorlunda och var otroligt hårda. Fyfan säger jag bara. Det som länge varit min favoriträtt blev snabbt riktigt vidrigt.
Samma sak gäller om jag exempelvis äter tacos hos någon annan, eller om någon ingrediens har glömts bort. Då är det genast inte samma sak.

Mamma tycker om att testa på nya saker, särskilt vad gäller mat. Göra soppor som vi aldrig haft förut eller andra gratänger & grytor. Sådant är heller inte positivt (vilket det borde vara egentligen!) för jag vill ha det vanliga som man brukar äta. Hellre köttbullar och makaroner än någon saffranssoppa med creme fraiche och ciabatta. Med andra ord så behöver det inte vara så krångligt, utan det enklaste duger gott! ;)

Bara för att jag skulle "klaga" på allting som är jobbigt nu så har jag inget mer exempel, haha. Dock är jag inte likadan vad gäller att upptäcka nya platser och prova på nya saker. Att slänga mig ut från ett väl fungerande flygplan är min stora dröm (fallskärmshoppning för er som inte förstod;)) och det ska jag göra någon gång i mitt liv. Egentligen skulle jag ha gjort det nu i sommar, men jag tror jag struntar i det och väntar ett par år. Det är nog det bästa! ;) Tänk om jag skulle hoppa nu i sommar och faktiskt dö! Fallskärmarna kanske inte vecklar ut sig av någon anledning, och där nere finns lilla bebisen som behöver en mor! :O Då är det mycket bättre att hoppa sen när barnet är ett par år, för då klarar det sig utan mig. Haha men fy, nej jag tror inte att jag dör av det faktiskt. Dessutom tror jag att skulle jag dö, så skulle jag känna det på mig innan och i så fall avstå hoppningen! :)

Detta kanske kommer som en överraskning för er, för jag är inte särskilt kristen eller vad man ska säga. Visst, jag är döpt & konfirmerad och sådär, men annars så är jag inte särskilt religiös. Ändå har jag faktiskt, ända sedan jag fick reda på att jag var gravid, bett för min lilla bebis att han/hon ska må bra, och även att min kropp ska må bra så att inte det påverkar bebisen på något sätt! Jag brukar faktiskt be för dem jag bryr mig om, och det fungerar faktiskt. ♥ Med andra ord tror inte jag att man behöver besöka en kyrka med jämna mellanrum för att bönerna ska gå i uppfyllelse. Min tro är faktiskt att fler folk än vad man tror, ber för något eller någon. Det är fint tycker jag. Samtidigt kan jag säga att jag inte alltid ber till gud, utan till något annat. Jag vet inte riktigt vad jag kan kalla det... universum? När man sedan har bett så ska man vara tacksam. Tacksam för det man har, även om det är lite eller mycket. Då visar man uppskattning och då tror i alla fall jag att det man önskar lättare går i uppfyllelse! För vem vill hjälpa en otacksam människa som aldrig tackar för något? Nej, det gäller att se de små sakerna i vardagen som faktiskt bygger upp något viktigt och som betyder mer än vad man tror, och vara tacksam för det!

Jösses vad jag babblar..